Homeworld: Deserts of Kharak för Windows

En dimension mindre, ingen minskad djup

Hemvärld: Öknar av Kharak största tillgång och svaghet är dess band till Homeworld-spelen. Dess realtidsstrategi (RTS) -element känns skalade tillbaka när de tas bort från de tidigare titlarnas miljö av djup rymd och den 3D-rörelse som tillåter. Men som en prequel gör den ett lysande jobb med att etablera en desperat exodus från en döende planet och en tydlig linje av teknologiska och militära principer.

Starten av resan hem

Homeworld-namnet ger Deserts of Kharak mycket att leva upp till. Rymden RTS har alltid hållits högt och de 3D-planer som den arbetade med gav den en unik känsla. Således står en landbunden prequel inför en uppförsbacke. Men utvecklaren, Blackbird Interactive, verkar ha gjort något som fans och nykomlingar kan njuta av.

Det äger rum på den döende ökenplaneten Kharak, där Kushan-folket söker frälsning och sätter sina förhoppningar på en artefakt, belägen djupt inne i fientligt territorium, känd som Primary Anomaly. Genom att samla sina resurser konstruerar Kushans den enorma landbäraren Kapisi och ger sig av mot artefakten.

Det är utseendet och känslan av världen och dess teknik som lyckas sätta Homeworld: Deserts of Kharak isär. Som din mobila högkvarter är Kapisi som ett slags slagskepp - ända ner till startbanorna - bara monterat på enorma larvfötter.

Detta utplacerar de lätta buggyarna, pansarvagnarna, räckviddsvapnen och supportfordonen som utgör dina styrkor. Alla dessa har en kraftig, industriell design - och ser otroliga ut när de studsar eller kryper genom Kharaks rullande sand.

Detta replikerar de tidigare Homeworlds enorma moderskepp. Det är en liten sak, men den kopplar samman titlarna med en tydlig teknologisk utveckling inom fiktionen.

Gameplayen har också mycket gemensamt med seriens förflutna. Var och en av dess uppdrag låter dig kollidera med stora militära styrkor när du rör dig framåt, samlar resurser eller överlever öknens hårda förhållanden.

En smart blandning

Förutom att utplacera dina styrkor konstruerar Kapisi också dina förstärkningar och utvecklar teknik. Som en extra bonus ger den en sista linje under tuffa uppdrag, där du kan omdirigera dess olika system mellan försvar och anfall.

I sanning vill du aldrig att det ska komma så nära. Genom att hålla ett öga på dina skannrar kan du identifiera inkommande enheter och motverka dem på lämpligt sätt. Precis som dina egna styrkor faller angripare in i tre klasser, lätta, tunga och räckvidd - tänk bara på sten, sax och påse...

Men om det var så enkelt skulle jag inte ge Homeworld: Deserts of Kharak 8/10. Du måste ständigt hantera dina enheter och deras utplacering. På en makroskala styr du teknikuppgraderingarna för varje enhetstyp, medan du närmare marken måste bestämma när du ska aktivera deras unika förmågor.

Allt detta känns responsivt när du ger order genom en blandning av mus och snabbtangenter. Men det finns några mindre polerade element, som större enheter som har svårt att hitta vägen och min oförmåga att hitta en bra perspektiv för större strider.

När du skickar in lätta buggyar måste du veta när du ska aktivera deras hastighetsökning för att snabbt närma dig deras långdistansmål, medan lätt pansar måste använda rök försiktigt för att skydda dem från railguns. Blandade eskadrar kan balansera dessa svagheter, men begränsar också deras styrkor.

Med Kharaks rullande sanddyner kan du också dra nytta av höjdskillnader. Fordon med högre mark har en naturlig fördel, vilket är något som definitivt kan användas till din fördel - men det blir ett problem när den långsamma Kapisi rör sig genom dalar och blir nervöst sårbar.

En ny Hemvärld

Den saknar sina föregångares unika krokar, men Hemvärld: Öknar av Kharak lyckas vara en fantastisk RTS med en fantastisk look. Dessutom - trots borttagningen av den tredje dimensionen - genom att behålla samma mobila högkvarter och enhetsdynamik lyckas den behålla mycket av samma känsla samtidigt som den är en fantastisk upplevelse i sig själv.